Bokpresentation: Robinson Crusoe

 

 

Vid första ögonkastet så kan man inte tro att det döljer sig en sådan otrolig berättelse i boken. I början får vi följa Robinson Crusoe i sitt hemland England. Crusoe hade alltid velat lämna England och ge sig ut och upptäcka världen. Han hindrades dock många gånger av sin viljestarke far. En dag pratade Crusoe med sin vän, vars far hade ett skepp som skulle segla till London. Crusoe fann detta tillfälle ytterst lockande och hakade på. Fadern tyckte inte om idén men sa att han inte kunde förbjuda honom, eftersom han trots allt var arton år fyllda. Crusoe gav sig alltså av och lämnade sin familj för en månad, förmodade han. Detta lilla äventyr i London slutade någon helt annan stans… Innan boken är slut får Crusoe uppleva ensamhet, strapatser och lidande, men han lär också känna sig själv. Sist men inte minst träffar han Fredag, en man från en helt annan värld, med andra värderingar och erfarenheter. Vänskapen med Fredag blir mycket betydelsefull för Crusoe.

 

 

 

År 1719 fattade engelsmannen Daniel Defoe (1659 – 1731) pennan, och skrev romanen Robinson Crusoe.  Defoe var mycket religiöst intresserad och studerade därför till präst. Efter ett tag hoppade han av studierna för att bli författare, dock utan någon större framgång. Till slut blev han journalist och som 60-åring skrev han historien om Robinson Crusoe. Från början var Robinson Crusoe en följetong i tidningen London Post och sträckte sig över ett år. Senare blev den en roman och trycktes först som vuxenbok. Romanen blev väldigt eftertraktad och anpassades sedan för barn och ungdomar.

 

 

Daniel Defoe levde på den tid som kallas upplysningstiden. Tidigare hade det varit mer eller mindre förbjudet att vara oliktänkande, men på 1700-talet ville man lyfta fram människans förnuft och kunskap och hävdade ”av erfarenheter och förnuft får vi kunskap och då kan vi dra slutsatser”. Man ville att människan skulle tänka självständigt istället för att till punkt och pricka följa makthavarna och auktoriteterna. Man skulle inte längre tro eller följa något man inte själv var säker på, och övertygad om. Detta ledde till att människan utvecklade en annan världsbild och insåg att man själv kunde förändra sitt sätt att leva. Upplysningstidens representanter var för religionsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet och emot slaveri, klasskillnader och bestraffning. Man hävdade att ingen människa är mer värd än någon annan. En äkta upplysningsman skulle upplysa andra, tänka på nytt och nytta, och alltid vara förnuftig. Upplysningsmännen såg ljust på framtiden och de ville upptäcka världen. Under upplysningen blev många inspirerade till att fara ut och upptäcka världen. De ville se varför, vad och hur saker och ting fungerade och hur allting hänger ihop. I romanen Robinson Crusoe framhäver Defoe tydligt upplysningstidens ideal och mer eller mindre medvetet för han budskapet vidare.

Jag skulle vilja säga att Robinson Crusoe är en blandning mellan en utvecklingsroman och en äventyrsroman. Crusoe växer så mycket på alla plan. Han växer fysiskt, men framförallt växer han psykiskt. Han blir starkare och uthålligare, men också mer medveten om vem han är. Boken är skriven på ett förhållandevis enkelt och medryckande språk. Den är i huvudsak skriven i kronologisk ordning, men Defoe använder sig också av flashbacks i form av Crusoes tankar på sitt liv i England. Crusoe tänker mycket på sin far och mor. Han frågar sig själv hur fadern skulle reagerat om han kom hem, och hur han skulle reagerat om han fann att Crusoe var död. Jag tycker att dessa flashbacks är en väldigt bra detalj, och gripande i detta fall!  Frågor som:
”vad skulle jag gjort i denna situation? Vad hade jag tänkt här, när mitt skepp börjar läcka och det är svår sjögång!? cirkulerar i läsarens huvud. Känslan av att inte riktigt veta vad som händer, inte riktigt ha koll på verkligheten; den känslan är spännande och lockande, och därför vill man fortsätta att läsa.

Daniel Defoe har skrivit boken i första person, det vill säga i jag-form. Det är alltså Crusoe själv som berättar om sitt öde. Ibland använder han också ”Min Dagbok”, då Crusoe berättar dag för dag vad han arbetat med, vad han ätit, och hur han mår. Crusoe reflekterar ofta över viktiga livsfrågor, som varför jorden finns, hur hav och land kommit till, och hur människor (varelser) kommit till.

 

Miljöskildringen spelar en väldigt stor roll i Robinson Crusoe. Crusoe är huvudperson, men miljön runt omkring honom gör boken väldigt spännande och intressant.  Handlingen utspelar sig i en farlig miljö där allt kan hända när som helst och hur som helst. I början av boken befinner sig Crusoe på sjön, i kraftig sjögång. Här beskriver Defoe vädret och Crusoes osäkra situation väldigt bra. Defoes miljöskildringar är väldigt ingående och ganska långa i denna del av boken, men jag tycker att det krävs för att läsaren ska kunna leva sig in i boken och se det framför sig. När Crusoe så småningom kommit iland på den öde ön, blir miljöskildringarna allt fler och tätare. Stranden, träden, klipporna, vågorna i havet och solen beskrivs väldigt noga. Miljön är bra beskriven här; jag ser framför mig en öde ö med lite palmer, en strand, djungel, bäckar med porlande vatten och en utsikt av endast horisonten i alla vädersträck.

Robinson Crusoe beskrivs som en envis hjälte och en överlevare. Läsaren får ta del av hans personlighet utifrån det han säger och det han gör, men i huvudsak utifrån hans egna tankar och funderingar. Han har nämligen väldigt många av den sorten. Redan på de första sidorna i boken får man bilden av att han är en människa som vill ut och upptäcka världen. Allt eftersom tänker han mer och mer på det han lämnat, men försöker ändå att blicka framåt. Han tar upp frågor som varför allting är precis som det är, meningen med allt, och andra livsfrågor. Eftersom hans tankar berättar så mycket om honom själv, så påverkar det mig som läsare. Jag blir mer och mer insatt i hans tänkande, och börjar själv tänka i de banorna. Genom Crusoes tankar och reflektioner blir det ännu tydligare att detta är en utvecklingsroman, som jag tidigare nämnt.

Som jag ser det så har boken två budskap. De flesta som läser tycker nog att budskapet är: ” att visa hur det går till att klara sig på en öde ö”. Det är det boken handlar om, i alla fall på ytan. Läser man lite mellan raderna så inser man att den också handlar om något helt annat. Crusoe kommer till en helt öde ö, vad ska han göra?! Han bygger en koja, letar upp mat och vatten, men sen då? Jo, han sätter sig ner och funderar. Hans tankar snurrar kring allt det han lämnat bakom sig: sina föräldrar och syskon, ett helt liv. Var det värt det? Han ställer sig viktiga livsfrågor som varför han hamnat just på ön, varför bara han överlevde, vad han gjort Gud för att komma i den sitsen. Han börjar prata med Gud, eftersom han är den enda som befinner sig där. Crusoe lär känna sig själv på ett annat sätt, han mognar och blir mer tacksam för saker som inte alls varit något speciellt förut. Han börjar se världen med andra ögon än tidigare.

Kort sammanfattat så är budskapet att man lär känna sig själv, och uppskatta de mest självklara sakerna när man försätts i en situation där man inte längre har det.

Nuförtiden kallar man denna typ av böcker för ”Robinsonad”. Namnet är uppkallat efter Defoes bok Robinson Crusoe och kännetecknar ”någons äventyrliga upplevelser på öde ö”. Det finns ett antal sådana böcker och det kommer bara fler. Ämnet är spännande så det byggs på och utvecklas hela tiden. Några exempel är Jules Verne: Den hemlighetsfulla ön, William Golding: Flugornas herre och Sven Wernström: De hemligas ö. Alla handlar de om överlevnad på obebodda öar och ödet de möter! Dock har jag inte läst någon annan robinsonad än Robinson Crusoe, eftersom jag främst dras till lite mer tjejiga böcker. Men jag tänkte prova något nytt, och det visade sig att Robinson Crusoe hade mycket att ge mig som läsare!

Jag tycker att boken vänder sig till barn som vuxna. Om ett barn hade läst boken och skulle utvärdera den tror jag att det lite mer ”ytliga budskapet” (att klara sig på en öde ö), hade stått i centrum. Barn tycker att det är häftigt med vilda djur och konstiga människor som äter varandra. Dock tycker jag att boken gör sig bäst i händerna på ungdomar eller vuxna, som precis som jag nog hade läst lite mellan raderna och upptäckt det ”djupa budskapet”.  När man upptäckt detta budskap blir boken hundra gånger intressantare och det sätter igång tankeverksamheten hos läsaren. Man får en tankeställare angående uppskattning och tacksamhet.

 

 

 

Källförteckning – fakta
Fröken Wastessons Länksida
http://cwaste.skolbloggen.se/svenska/litteraturhistoria/1720-upplysningen/

Wikipedia
http://sv.wikipedia.org/wiki/Robinson_Crusoe

So-rummet
http://www.so-rummet.se/kategorier/historia/nya-tiden/upplysningen#

Bildkällförteckning
Jag (Maria Wallin) har tagit alla bilder.
Motiv: illustrationer av Grandville och I.D Watsen i boken Robinson Crusoe av Daniel Defoe!

 

 OBS: Filmen funkar inte, och vissa bilder gick inte att få in heller!

 

 
This entry was posted in Tema: klassiker - romaner. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.

One Comment

  1. August
    Posted 23 januari, 2013 at 22:44 | Permalink

    Jag läste Robinson när jag var ganska liten och det ”ytliga” som du nämner är i stort sett det enda jag kommer ihåg av boken.
    Det är lite synd, därför så funderar jag på att läsa Robinson Crusoe igen nu när jag är lite äldre och kan ‘”läsa mellan raderna”.
    Jag tycker din bokpresentation är alldeles utmärkt och jag vill tacka dig för att du har fått mig att inse en djupare mening av en mycket bra bok.
    Tack för mig.

Hoppa till verktygsfältet