Frankenstein – Bokpresentation

Vad är det första du tänker på när du hör namnet Frankenstein?
Kan det möjligtvis vara dansande barn på blomstrande ängar? Eller kanske soliga vårdagar och fluffiga moln? Vad sägs om romantiska kyssar och kärlek? Träffar jag rätt?
– Troligtvis inte. De flesta ser förmodligen ett groteskt monster framför sig med en stor skruv borrad genom huvudet. Många får nog också en obehagskänsla i kroppen, som grundar sig på alla historier man hört om detta ”Frankensteins monster” ända sedan barnsben. Själv var jag inget undantag. Som alla andra förknippade jag Frankenstein med skräck, övernaturlighet och galenskap, vare sig jag ville det eller inte. Men med skräck kommer spänning, och med spänning kommer nyfikenhet, och det var just den nyfikenheten som drev mig till att läsa Frankenstein – trots min obehagskänsla. Det fick helt enkelt bli hur många sömnlösa nätter det ville, för nu skulle det redas ut; Vem är egentligen Frankenstein? Vem är killen med skruven i huvudet och varför får vi kalla kårar redan vid tanken på dem?

Det ska vi försöka reda ut, men först och främst ska vi få klart för oss vad det är för bok vi har i vår hand. Boken heter Frankenstein och är skriven av Mary Shelley som föddes 1797 i England. Denna brittiska författare skrev denna bok vid en ålder av endast 19 år. Det var nämligen så att hon och några kompisar tillbringade sommaren i Genéve, och på kvällarna underhöll de sig med att berätta tyska spökhistorier. Vid något tillfälle lovade de varandra att de skulle skriva vars en historia, grundad på en övernaturlig berättelse. Kompisarna glömde dock lika snabbt bort tankarna på spökhistorier, och Mary blev den enda att fullfölja löftet. Resultatet blev Frankenstein, och inspiration till boken hämtade hon från nattliga samtal med sin man och Lord Byron. 

Boken publicerades år 1818, och gavs därmed ut under romantikens storhetstid. Under denna epok gjorde författarna revolt mot den tidigare upplysningstiden, och därmed också mot det förnuftiga, realistiska och logiska tänkandet. Nu lät man istället saker om känslor, mystik och övernaturlighet stå i fokus. Man var inte längre road av att få livet och samhället beskrivet med hjälp av vetenskap och matematiska formler, utan ville istället locka fram djupa, svårmodiga känslor hos folket. Frankenstein är inget undantag för denna influens, men ligger dock lite i gränslandet mellan upplysningstiden och romantiken. För i rak motsats till romantiken handlar faktiskt Frankenstein om en upplysningsmänniska, som låter livet kretsa kring utbildning och vetenskap. Men för att spegla romantiken och ge upplysningstiden en känga har Mary Shelley valt att låta vetenskapen ta övernaturliga former och gå emot Frankenstein, som i detta läge tvingas visa riktiga, djupa, typiskt romantiska känslor. För att förstå vad jag menar med detta ska ni nu få en kortfattad resumé av vad Frankenstein handlar om.

Efter många sömnlösa nätter lyckas Victor Frankenstein till slut lösa gåtan om hur man skapar liv. Han bestämmer sig för att bygga en egen varelse av likdelar, som han sedan ”blåser liv i”. Men efter en andra tanke inser han att han skapat en okontrollerbar varelse, som med sin stora kropp och sinne skulle kunna ställa till med vad som helst. Denna skapelse vandrar sedan ensam och övergiven ut i världen för att söka kärlek och acceptans. Men tråkigt nog lider han av ett groteskt utseende och när han närmar sig människorna möts han bara av kyla och avsky. När han inser att han aldrig kommer bli accepterad för den han är, växer sig bitterheten allt större inom honom. Slutligen utvecklas dessa känslor till ren och skär ondska, som han väljer att rikta mot sin skapare Frankenstein.

Som man förstår av denna korta presentation är det en skräckromantisk tragedi jag talar om. Jag skulle ljuga om jag sa att en sådan historia gör dig lycklig, glad och uppfylld av hopp, för det gör den inte. Istället förefaller Frankenstein som mardrömmen vi bara önskar att vi kunde väckas ur. Men vem har sagt att ingredienserna olycka och ondska inte kan göra en bok läsvärd, och bidra till en fantastisk läsupplevelse? – Ingen. Frankenstein är boken som berör dig på så många känslomässiga plan, men som inte hade varit något utan sin fantastiska uppbyggnad, stil och språk. Bara för att nämna något, måste jag berätta om bokens början, som i mina ögon är helt utmärkt. Boken inleds med ett brev som är adresserat till mrs Saville, England. Man förstår av brevet att mannen som skriver dem är mrs Saviles bror Robert Walton, och att han tänker ge sig ut på en expedition till norra stilla havet. I brevet berättar han hur de en dag funnit en man mitt ute på havet, skeppsbruten, i jakt på ”en som flydde från honom”. Denna man visar sig vara Victor Frankenstein och Walton beslutar sig för att skriva ner hans livshistoria. I samma stund som han sätter pennan på pappret börjar kapitel ett. Detta måste jag säga gav ett väldigt verklighetstroget och proffsigt intryck. Tursamt nog håller denna proffsighet i sig, och genomsyrar faktiskt hela boken. Till exempel är boken uppbyggd i tre koncentriska cirklar, vilket innebär att boken berättas växelvis i jag-form av både Frankenstein, monstret och Walton. Dessutom innebär koncentriska cirklar att de olika berättelserna ligger inbäddade i varandra. Man skulle kunna göra en liknelse med de så kallade ryska dockorna, där varje ny docka skulle utgöra en ny berättslse. Historierna går alltså inte in i varandra, utan fungerar som ett skal runt den andres. Detta kan vid en första anblick verka komplicerat, men det ger faktiskt ett väldigt djup åt berättelsen och en ökad förståelse för karaktärernas känslor och beteende.

Inte heller på språkfronten gör Shelley oss besvikna. Med ett mycket vackert, beskrivande och kanske även gammeldags språk leder hon oss genom berättelsen utan att läsupplevelsen på något ställe störs av konstiga formuleringar eller svåra meningar. Vi blir ständigt imponerade av hur hon lyckas fängsla oss i historiens förtrollade land, och hur hon med hjälp av ingående natur- och personbeskrivningar låter läsupplevelsen bli så mycket mer än ett ”bladvändande”. Beskrivningarna är verkligen fantastiska och när man där, mitt i läsupplevelsen, kastas mellan beskrivningar av Schweiz vackra berg och monstrets groteska, avskyvärda utseende inser man att Frankenstein i mångt och mycket handlar om starka motsatsförhållanden. Till exempel börjar Frankensteins liv i fullständig lycka, men slutar tragiskt nog i mörk olycka. Monstret börjar sitt liv som snäll och nyfiken, men utvecklas successivt till en elak och hatisk varelse. Kärlek ställs mot hat, njutning ställs mot smärta och skönhet mot fulhet. Man brukar säga att det är kontrasterna som gör det, och nog ligger det något i det.

Trots att boken endast har 220 sidor känns den väldigt innehållsrik och fyllig. Anledningen till detta är förmodligen att boken är skriven efter den klassiskt dramaturgiska modellen, där vi går från upptrappning till oväntade vändningar för att sedan avsluta med klimax och avrundning. Inga bitar saknas i Frankenstein, och strukturen hjälper faktiskt en att upprätthålla intresset för storyn, då det ständigt lämnas darrande cliffhangers.

Men nog om struktur och form. Nu måste jag återgå till den verkligt intressanta frågan som jag ställde mig själv i början. Vad är det som får nackhåren att resa sig när vi tänker på Frankenstein och hans monster? Är svaret så enkelt att det är monstrets utseende vi skräms av? Eller är det något annat, djupare? Ärligt talat tror jag vi skräms mest av att inse att vetenskapen snart nått ikapp Shelleys, på den tiden, förunderliga påhitt. Så sent som igår läste jag om forskare som kunde bygga upp nya, inre organ med hjälp av stamceller. Vilken dag som helst kommer Frankensteins ångerfulla experiment bli verklighet, och vi kommer inte längre våga öppna dörren när det knackar …
Nej, inte riktigt kanske. Men någonstans kretsar mycket av vetenskapen om att försöka uppnå det omöjliga, och att hela tiden tänja på gränserna. Det är förmodligen i all denna hets Shelley vill att vi ska stanna upp och lära oss något av Frankenstein. Vi kan inte bemästra naturen. 

En författare som förmodligen funnit mycket inspiration i Shelleys Frankenstein är Stephen King. Han har skrivit Djurkyrkogården, som handlar om en man som begraver sitt påkörda, döda barn på en kyrkogård där liken sägs återuppstå. Som förväntat får barnet livet tillbaka, men kanske inte i samma form som han förväntade sig… Precis som Frankenstein så är detta en historia om människans högsta dröm: att få döda ting att leva och att blåsa liv i dem som dött ifrån oss. I båda fallen slutar det ruskigt illa, och kanske finns det en bitter sanning vi måste inse? Döda ting kan varken få liv eller återupplivas.

Jag tyckte boken Frankenstein var väldigt bra. Den var både känsloväckande, spännande och verklighetstrogen. Man imponeras av allt ifrån det otroliga språket till alla de dolda budskap som boken förmedlar och låter oss förundras över. Boken är dessutom väldigt tidslös, och kommer säkerligen läsas flera hundra år framåt i tiden, och då fortfarande vara aktuell. Frankenstein är en av våra tiders största ”skräckisar”, och låter sig läsas av alla som vill, kan och vågar …

 

Källor: http://urplay.se/158023, http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_klassiska_dramaturgiska_modellen,
http://sv.wikipedia.org/wiki/Mary_Shelley.

 

This entry was posted in Tema: klassiker - romaner. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.

One Comment

  1. Posted 19 september, 2012 at 18:15 | Permalink

    Vad duktig du är, jag kunde knappast lyfta ögonen från din bokpresentation!

Hoppa till verktygsfältet