Bokpresentation: Robinson Crusoe

Bokomslaget till Robinson Crusoe.

Tänk dig själv… att spendera nästan 30 år på en öde ö? Det är vad Robinson Crusoe får göra i boken som jag har läst. Jag tror att du har hört namnet Robinson innan. Vad får du för bilder? Kanske en söderhavsö med vita stränder? Ett gäng vilsna deltagare i tv-programmet Robinson? Eller ser du kanske den skeppsbrutne Robinson Crusoe som boken berättar om, framför dig.

Hur som helst så är det hans historia vi ska fokusera på. Du kommer att få reda på vad boken handlar om, lite om hur den är skriven, vem det var som hittade på allting och när denne författaren levde och vid vilken tidpunkt han skrev ner det och om vad boken vill säga.

Vi börjar med författaren. Romanens ”pappa” är en man som hette Daniel Defoe. Han levde på 1600-talet, född år 1660 i England. Han kom fram till att det var författare han ville bli och han skrev väldigt mycket under sin tid, uppemot 500 romaner m.m. Han var intresserad av mycket och skrev bl.a. om politik, religion och övernaturlighet. Han sattes i fängelse flera gånger på grund av sin kritiska ställning till religion. Han kunde vara mycket ironisk.

År 1719 blev berättelsen om Robinson Crusoe till. Den skrevs under upplysningstiden och den ”skrevs i sin rätta tid” om man säger så. Det var då som man kom fram till många upplysningar och många ideér inom vetenskap och filosofi. Vetenskapsmän forskade som aldrig förr. Robinson Crusoe visar på det här idealet att människan ska kunna klara sig själv, kunna tänka själv och göra det med hjälp av sitt förnuft.

Robinson Crusoe handlar om en man som heter Robinson. Han är 18 år när boken börjar berättas och han börjar berätta från första början om sin familj. Man märker väldigt tidigt att Robinson har en längtan och en dröm om att få uppleva äventyr och att åka ut till havs. Hans far tycker verkligen att han ska satsa på studier istället, men Robinson lyder inte sin fars förmaningar utan åker ut till sjöss. Han träffar då på en mängd olika sjömän och andra spännande människor. Men så en dag så råkar fartyget som han åker med, ut för en kraftig storm och de lider skeppsbrott. Robinson överlever och hamnar på en öde ö. Helt ensam. Man får följa Robinsons vardag – hur han lever och hur han ska klara av sitt liv på ön. Man får följa med honom när han jagar djur, fixar verktyg, bygger hyddor, utforskar naturen på ön o.s.v. En dag ser han ett par fotspår i sanden! Det är en rejäl vändpunkt i historien. Det är kannibaler som härjar på ön och Robinson gömmer sig och spionerar på dem och räddar sedan en av fångarna som senare blir hans kompanjon: Fredag (döpt efter dagen han räddades). Han blir Robinsons betjänt och Fredag lyder glatt allt vad Robinson vill. Fredag är Robinson evigt tacksam för att han räddat hans liv och allt annat som Robinson har gjort för honom. De försöker tillsammans, efter något år, att laga en trasig, gammal båt för att göra sig färdiga för avfärd men blir räddade av ett engelskt fartyg istället. Tiden Robinson tillbringade på ön var totalt 28 år. Då de kommer tillbaka till civilisationen upptäcker Robinson att han har blivit väldigt förmögen p.g.a. sina plantager som han före skeppsbrottet köpte i Nordamerika. Han gifter sig och skaffar tre barn. När hans fru dör fortsätter han att resa runt och återvänder sedan till ön för ett besök.

Robinson på fartyget.

Boken är en äventyrsroman med lite dagboksdelar här och där. Den är skriven på ett gammaldags sätt. Det tar ett tag innan man kommer in i det. Men jag gillar det en aning, det är lite vackert. Här är ett exempel på det speciella språket ur boken, på sidan 14: ”Ville jag inte erkänna, att jag en gång hade blivit räddad ur livsfara, skulle min nästa upplevelse bli av den art, att även den värste och mest förhärdade skurk skulle ha insett farans och frälsningens hela vidd.”

Romanen är skriven med ett episkt berättande. Med det menas att den inte riktigt följer ramen för det vanliga dramatiska berättandet. Den innehåller ingen kamp mellan ont och gott, ingen huvudkaraktär gör en personlighetsförändring eller inser något omvälvande, den slutar inte med att prinsen och prinsessan får varandra. Utan den berättar hela tiden en resa. En lång resa under en övergripande tidsvidd – som berättas av Robinson själv. Det är Robinson som berättar hela tiden vad han tänker om allt som händer honom, inte om sina inre tankar, utan istället vad han gör och ska göra – rent praktiskt. Det låter som om han berättar sin historia för en publik. T.ex. ”Det skulle bli alldeles för långrandigt om jag skulle berätta hela den historien för er.” Så på något sätt är han både med i handlingen och en utomstående betraktare, medveten om att han berättar sin historia för andra.

Om man jämför det här med hur böcker vanligtvis är skrivna idag, med mer dramatik, konflikter och intriger, så föredrar jag att läsa en sådan bok. Det blir mer liv och mer intressant att följa karaktärerna i en bok som är skriven med dramatiskt berättande. Man vill se vad som händer, hur karaktärerna utvecklas och om det blir ett lycklig slut eller inte. I Robinson Crusoe så känns det som att man får läsa ett liv från början till slut, där det inte händer så många omvälvande saker. Därför föredrar jag dramatiskt berättande framför episkt berättande.

Den överliggande konflikten som är i boken är egentligen ingen ”konflikt” på så sätt att något mysterium ska lösas eller att några personer ska få varandra eller förstå varandra, utan det handlar mer om hur Robinson ska klara av sin tillvaro på ön, vad han tänker på, hur han gör för att överleva o.s.v. Sedan är det ju spännande att se hur allt ska sluta givetvis. Men för att få en djupare förståelse av vad boken egentligen handlar om och om vad den vill säga oss, så får man sätta in den i sitt sammanhang. För den här boken gäller epoken upplysningstiden. Då handlade det mycket om att individen skulle klara sig själv och att man skulle tänka förnuftigt. Jag förstår varför budskapet är det, det är. De fick ju mycket självförtroende från all forskning och upptäckter som de gjorde då på den tiden, bl.a att man kan utnyttja naturen mer effektivt. Man ville sprida kunskapen om detta vidare. Defoe ville, med alla säkerhet, föra fram sitt budskap genom den här berättelsen. Varför? För att han tyckte att det var viktigt. Och vad jag har läst om så verkar människorna på den tiden ha tagit det till sig och tyckt om boken väldigt mycket. Man kan ju säga att Daniel Defoe har lyckats med sin idé.

Robinson får sällskap och medhjälp från den svarte fd fången Fredag. De kommunicerar på knagglig engelska.

Det ligger också en moraliserande ton i berättelsen. Robinson är emot kannibalism och räddar sin blivande kompis från det. Han vill att det ska bli ett brott med kannibalism. Men sedan är det lite motsägelsefullt för han är samtidigt ”för” slaveri på det sättet att han utnyttjar Fredag och använder honom som sin egen betjänt och är supernöjd med det.

Jag känner inte så mycket sympati för Robinson. Han är ganska egocentrisk. Man kanske inte kan begära så mycket av honom efter att ha varit sitt eget sällskap i nästan 30 år, men jag tycker bara att det är lite tråkigt. Hans inre speglar inte av sig alls mycket i det han säger så man lär aldrig känna honom på riktigt, på djupet och det är lite synd, tycker jag.

När jag tänker på ”Robinson” så får jag tankarna till tv-programmet med samma namn som jag kollade på när jag var liten och som jag har många minnen ifrån. Men också till en tv-serie som heter Flyg 29 Saknas som är riktigt bra och som är liknande Lost fast för barn/ungdomar. Det är en riktigt bra serie som jag rekommenderar.

Robinson Crusoe ensam på en öde ö.

Det finns ett begrepp som heter ”Robinsonad” som innebär en historia, kanske en film eller bok, som bygger på samma koncept som klassikern. Och de som jag nämnde ovan är sådana. Om man jämför de nya robinsonaderna som jag har sett, med den gamla, klassiska historien, så föredrar jag de nya t.ex. Flyg 29 Saknas och Lost. De historierna är mycket mer i nutiden och passar oss bättre. Det är mer spännande historier men ändå rätt kul att det bygger på klassikern i grunden. Robinson Crusoe-boken känns lite förlegad idag, inte så mycket dramatik som jag tror vi behöver när vi läser för att känna oss underhållna.

Jag tycker att Robinson Crusoe kan bli lite för långrandig och för omständlig i vissa partier, men om man verkligen är intresserad så kanske den är underhållande. Den passar mest att läsa delar ur den. Om du nu vill läsa hela boken så gör det! Men man kan hoppa över en del sidor – eller skumma igenom dem – utan att man missar något väsentligt. Den passar dig som vill läsa en riktig klassiker. För att bli allmänbildad, eller för att kunna säga att du har läst den. Jag är ändå glad att kunna säga att jag har läst den nu. Det är intressant med bakgrundshistorien och det är häftigt att ha läst en sådan historisk bok som lever vidare än idag.

 

This entry was posted in Tema: klassiker - romaner and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.
Hoppa till verktygsfältet