Anonyma unga kränker på nätet,

I artikeln ”Näthatet störst bland unga” som publicerades på www.dn.se den 8/7-09, skriver Linnéa Jonjons om anonyma kränkningar på nätet.  Ständigt får bloggare elaka kommentarer från människor som inte kan hantera sina känslor. Inte minst kända bloggare, som till exempel Marcus Birro, utsätts för dessa oönskade utlåtanden. Birro var tvungen att lägga ner sin privata blogg på grund av kommenterarna.

Det faktum att den som kommenterar är anonym förmodar Åke Pålshammar, universitetslektor i psykologi, är problemet. Han menar att det främst är människor under 25 år som har svårt att kontrollera sin aggressivitet. Det finns dock alltid några som inte förstår att hårda ord kan såra. Därför kommer en del av de elaka kommentarerna att kvarstå. Om anonymiteten på nätet hade förbjudits, tror Pålshammar att de elaka kommentarerna hade reducerats med ca 90 procent.

Mobbning har existerat sedan långt tillbaka, i skolan såväl som på nätet. Det finns alltid några klasskamrater som är mindre bra kamrater, eller lärare som behandlar sina elever orättvist. Många gånger kan mobbning vara ”ingenting”: på lektionen sitter ni ganska nära varandra, du och det där coola gänget, och du kanske till och med vågar fråga någonting, men vid lektionens slut så går de bara. De lämnar dig ensam, och det är som om du aldrig funnits. De säger inte någonting, frågar aldrig om du vill göra något; de undviker att vara med dig. Denna sortens mobbning märks inte rent fysiskt, men psykiskt är den värre än något annat. Det finns även mobbning på nätet som inte syns: du skriver ett inlägg på Facebook om att du och din nya kille är jättekära, och du får ingen kommentar av kompisar och inge “Gilla-markeringar”. På Facebook finns det också en liten lista där alla dagens födelsedagar står. Dina kompisar kanske undviker just dig, men säger grattis till de andra på listan. När du sedan ser detta så får det exakt samma effekt som den osynliga mobbningen i skolan. Ofta kan denna mobbning vara mycket värre än att bli slagen i magen några gånger. Smärtan av slagen går över efter ett tag, men smärtan av den psykiska mobbningen är konstant. Den lever med dig dag ut och dag in, och till slut kan den bli så påfrestande att du stannar hemma från skolan, eftersom du ständigt är orolig över hur bortglömd du ska bli just den dagen.

Den fysiska mobbningen, såsom slag och sparkar, är förhållandevis lätt att upptäcka; den syns, hörs och märks. Tittar man på den andra formen, den psykiska mobbningen, så tror jag att den är svårare att upptäcka och att stoppa. Ingen ser eller märker vad som händer, allting verkar vara som vanligt.

På alla föredrag i skolan om mobbning, säger de att den utsatta ska säga till lärarna så fort som möjligt. Jo, om det ändå vore så lätt; Den utsatta vågar inte ta kontakt med någon eftersom han eller hon är för rädd för vad de ska säga och den utsatta har även en ständig oro för att mobbarna ska få reda på att man har skvallrat. Den huvudsakliga anledningen handlar om att den utsatta inte vill att omvärlden ska veta att just han eller hon är den utsatta, den som inte har några vänner, den som inte klarar av det på egen hand utan måste gå och ta hjälp av vuxna.”Man får aldrig framstå som svag!”

Det händer ofta att mobbningen i skolan eller på arbetet fortsätter även efter man kommit hem. På väg hem från skolan tycker du att det är skönt att mobbningen är över för idag, men när du sätter dig och ska logga in på Facebook så kan det ligga oönskade inlägg i din logg, som alla kan se. Jag hade en kompis som skrev ett inlägg på facebbok om att hon ville bort på semester, och då hade hennes “kompisar” skrivit: ”Ja, men du vill ju bara bort från oss. Du kommer ändå aldrig att försvinna helt, du är för rädd. Vi kommer alltid att ha en fast hake på dig. Puss och kram, Du vet vem” . Sådana elaka kommentarer kan få självförtroendet att sjunka till bottnen. Den här mobbningen kan förstärkas ytterligare av att alla vänner på Facebook kan läsa och haka på de elaka kommentarerna

Det finns ett betydligt ”bekvämare” sätt att kränka och mobba på nätet; genom anonymitet. Det är inte alltid så lätt att stå för sina handlingar, och då kommer anonymiteten väl till pass. Detta handlar främst om yngre människor, som inte vet var de ska göra av sitt hat och sina frustrationer. Kanske har de här människorna andra problem, t.ex. en alkoholiserad i familjen, en sjuk mamma, eller en pojkvän som är otrogen, och sorgen och frustrationen över detta går ut över några helt andra. De stackars offren är mestadels helt vanliga, oskyldig människor som har en slags dagbok online, bloggare. Där skriver de om sina liv, mode, inredning eller sport. Dessa personer bloggar inte för att de vill ha elaka utlåtanden i kommentarsfältet, tvärt om! De vill att folk ska uppskatta det de skriver. Tyvärr vänds detta mot dem, eftersom de är otroligt lättillgängliga. Det är inte svårt att hitta kommentarsfältet på bloggarna. Det gör man genom några få klick. Sedan är det bara att sätta igång att skriva vad man känner för. Bloggaren kanske hade skrivit ett lite provocerande inlägg, och bara för att läsaren är på dåligt humör, så skriver han eller hon något argsint i kommentarsfältet. Det är väldigt enkelt och riskfritt att göra så här, eftersom ingen vet vem som står bakom kommentaren.

Jag tror inte att det finns speciellt många positiva faktorer med att vara anonym när man kommenterar andras bloggar. Här använder man sig främst av anonymiteten för att kränka. Hårt men sant! Dock tycker jag att det kan vara en stor fördel att blogga som anonym. Idag finns det mängder av anonyma bloggare som skriver om allt möjligt. Det kan vara allt ifrån mode och  till noveller och design. Dessa bloggare känner kanske att de vågar skriva djupare och mer analyserande som anonyma. De kan verkligen leva ut allt på bloggen och ingen vet vem som ligger bakom den. Jag tror att det är en slags säkerhet för många. Bloggaren får inte problem med att kompisar är inne och läser, och får en konstig syn på honom eller henne, bara för att han eller hon skriver på ett speciellt sätt, eller har en lite udda hobby. Yttrandefriheten som anonym är alltså bra i detta fall, men mindre bra då det ges nedlåtande feedback. Ibland har jag stött på bloggare som skriver negativt om olika religioner och folkgrupper. Eftersom bloggförtattaren är anonym så kan i stort sätt ingen komma åt den. Det är alltså svårt att stoppa! Möjligheten och friheten att skriva anonymt på nätet, kan tyvärr utnyttjas till att skriva kränkande om andra människor. Yttrandefriheten hotar yttrandefriheten, som Åke Pålshammar menar.

Om anonymiteten på nätet hade förbjudits, hade de oönskade utlåtandena reducerats. Hade du inte kunnat vara anonym, hade du förmodligen tänkt på vad du slängde ur dig innan du klickade på ”skicka”-knappen. Jag tror inte att du vill att någon ska veta att det var du, eftersom du vill framstå minst lika bra som alla andra. Hatet ska vara osynligt och anonymt. Pålshammar förstärker detta genom att påpeka att hjärnan inte är fullt utvecklad förrän vid 25 års ålder, och att det därför är yngre människor som har svårt att kontrollera sina handlingar. Här är Pålshammar och jag inte helt överens. Jag tror att det är väldigt individuellt, från person till person. Bara för att du är 30 år, betyder det inte att du kan hålla dina aggressioner i styr. Det finns säkerligen 12-åringar som är väldigt mogna och tänker på vad de säger innan de uttalar sig. Det handlar alltså inte enbart om åldern, utan även om den enskilda individens personlighet. Å andra sidan är det självklart att en 6-åring inte alltid tänker på vad han eller hon säger, men det handlar till stor del om att detta lilla liv inte har lika stor livserfarenhet som en 25-åring. Här tycker jag att Pålshammar har rätt i det han säger.

Jag tror, liksom Pålshammar att ett förbjudande av anonymitet är det bästa och lättaste sättet att stoppa mobbningen på nätet. Som jag ser det, ligger det största problemet i själva anonymiteten, och inte i mobbningen. Utan anonymitet, ingen nätmobbning! Jag tror dock inte att de elaka kommentarerna på nätet hade försvunnit helt även om anonymiteten hade tagits bort. En liten grupp av världens befolkning förstår inte konsekvenserna av hårda och elaka ord, och att det finns människor som kan bli innerligt sårade av detta. Därför skulle de inte bry sig om ifall de inte kunde vara anonyma.

Här ger jag dig mina enkla tips för att förhindra risken att såra andra människor på nätet: innan det där lilla klicket på ”Skicka-knappen”, tycker jag att du ska läsa igenom det du precis suttit och skrivit, och sedan fråga dig själv: ”Hur hade jag reagerat om någon hade skrivit detta till mig? Hade jag tyckt att det var okej? Hade jag blivit sårad? ”. Om svaren på dessa frågor hade varit jakande så tycker jag att det är okej att skicka kommentaren, men om du däremot hade svarat nekande så ska du sudda ut din kommentar genast. Skriv något snällt istället, det mår alla bättre av! Bloggaren blir glad över bra feedback och du som skrivit dessa goda ord får en bra känsla inom dig.

Ska du skriva, så ska du skriva snällt, annars kan du låta bli!

This entry was posted in Okategoriserad, Tema: netikett. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.

3 Comments

  1. Posted 11 juni, 2011 at 16:43 | Permalink

    Det märks att du är påläst och kan mycket om ämnet mobbning, det glädjer mig. Det är ett bra inlägg. Själv är jag ute i skolor och föreläser just om ämnet och möter många elever som är utsatta, men även lärare som inte har något kunskap om detta alls. En lärare får ju tyvärr ingen utbildning under tiden de studerar som lärare. Ta en titt på min blogg, där finns mer info om ämnet och tips.

  2. Posted 11 juni, 2011 at 16:49 | Permalink

    Jag tycker man ska lägga tyngden på att vi alla ska hjälpas åt att förbättra nätmobbningen, genom att kommentera och säga ifrån mot mobbaren. Ju fler som agerar, ju lättare blir det att stoppa det hela. Klicka inte bara vidare när man läser dessa vidriga kommentarer, utan börja en diskussion med mobbaren och få den att ändra tankesätt. Det är 50 st varje år som tar sina liv under 19 års ålder och mycket har med detta att göra. Jag tror ingen vill ha ett liv på sitt samvete, inte heller en mobbare, så det är viktigt att agera och få mobbaren att förstå vad den håller på med.

  3. Posted 16 september, 2011 at 11:30 | Permalink

    Jag håller med Hultman om att vi bör agera. Ofta kan det ju vara så enkelt som att bara klicka på ”anmäl” och även om man så klart kan göra mer, så kan det i alla fall vara en bra början!

Hoppa till verktygsfältet