Tidiga betyg missgynnar kunskapsutvecklingen

I det här debattinlägget kommer jag att behandla skolan och betygssystemet. Folkpartiet, som varit representerat på utbildningsministerposten i regeringen sedan valet 2006 vill införa betyg från sjätte klass. Man menar att detta ska göra lärandet lättare för eleverna då de vet vad de förväntas lära sig och det ska ge föräldrarna god insyn i hur barnen klarar skolarbetet. Det ska också bli lättare att tidigt upptäcka vilka elever som inte hänger med i undervisningen så att dessa kan få extrastöd.

Det jag främst vill ta upp i följande text är hur jag tror att tidiga betyg kan påverka lärandet – även för yngre elever än sjätteklassare. Jag tror att detta kan komma att missgynna kunskapsutvecklingen bland elever i svenska skolor. Jag tycker mig se en trend i den skolpolitiken där betyg i lägre och lägre åldrar ses på med allt blidare ögon. Min argumentation utgår alltså inte enbart efter dagens givna förutsättningar utan även efter förmodade framtida förhållanden.

Som jag ser det bör skolan bygga på att elever och lärare delar på ansvaret för elevens kunskapsinhämtning – i yngre åldrar är det förskjutet till att mestadels ligga på läraren och i takt med att eleven blir äldre och mer mogen för att själv ta ansvar hamnar det alltmer på eleven, då läraren fungerar mer som ett stöd. Naturligtvis spelar även föräldrar, syskon och vänner roll för barnets studiemotivation. Dock tror jag att det finns barn vars föräldrar inte är kapabla att motivera och engagera tillräckligt, och därför tycker jag att det är viktigt att ansvaret för ett barns lärande ligger hos läraren. På så vis får alla mer liknande utgångslägen.

Jag tror att en följd av betygssystemet är att ansvaret för elevens lärande läggs allt mer på eleven och mindre på läraren. Det finns en risk att elever som inte blir tillräckligt inspirerade av läraren och saknar stöd hemifrån hamnar efter i sin kunskapsutveckling. Tanken är då att dessa elever ska kunna få extrastöd, men så länge studieresultatet mestadels är elevens ansvar kommer stödet att följa samma linje som den ordinarie undervisningen och blir därmed ineffektivt. Följden av detta blir att många elever utan stöd hemifrån kommer att missgynnas.
Jag tror att det bör räcka med tydliga kunskapsmål och en välutbildad lärare för att upptäcka vilka elever som har problem med studierna och behöver extrahjälp och vilka elever som nått rätt kunskapsnivå för att fortsätta sina studier.

Vad gäller föräldrarnas insikt i studierna bör den informationen som framkommer vid utvecklingssamtalen räcka anser jag. Är den otillräcklig bör det vara skolans uppgift att utveckla denna till belåtenhet.

I en artikel publicerad i Upsala Nya Tidning den 22 augusti i år visar betygsforskaren Christian Lundahl vid Uppsala Universitet på att många forskningsresultat pekar mot att betyg inte är ett lyckat sätt att öka kunskapen.
Risken är stor att även de elever som får höga betyg påverkas negativt – de tappar helt enkelt gnistan och slutar att vidareutvecklas och presterar istället bara exakt vad som krävs. De som inte lyckas få bra betyg slutar att anstränga sig – självförtroendet sviker då betyget lätt uppfattas som ett mått på personen och inte prestationen.
Argumentet att betyg fråntar läraren utrymme för kreativitet är också starkt, menar Lundahl. Enligt forskningen är det alltså som så, att betyg inte bara hämmar elevers lärande, utan också lärarens undervisning.

Om vi inte ska använda oss av betyg, vilka möjligheter finns då att bedöma kunskapsnivån hos elever i svenska skolor?

Socialdemokraten Mikael Abrahamsson diskuterar betygssystemet på sin blogg på s-info.se. Han menar att det räcker med två betygssteg, ett för godkänt och ett för icke godkänt, kombinerat med skriftliga omdömen. Han pekar på att detta kan bli mer rättvist än vad det någonsin kan bli med betyg, där svagheten oavsett hur många betygssteg man kan välja mellan ligger i att alla lärare tänker och betygssätter olika. Jag tolkar detta som att han menar att den inte bara är bedömningen av elevens kunskaper som kan skilja sig åt från lärare till lärare, utan dessutom att tolknigen av betygskriterierna är en källa till annorlunda bedömningar. Jag kan tänka mig att det är svårt att avskaffa betygen helt, men med större fokus på skriftliga omdömen och respons kan kunskapen och lärandet öka och breddas väsentligt.

Om vårt nuvarande betygssystem avskaffas måste nuvarande system för intagning till vidare studier förändras. En möjlighet här är att använda sig av bl.a. antagningsprov och strukturerade intervjuer, en modell som vänsterpartiet förespråkar.

Att införa betyg i lägre klasser minskar alltså elevens lust att lära och leder oftast till sämre kunskap. Det gynnar varken den som är väldigt duktig eller den som har det lite tuffare, det minskar lärarens kreativa inflytande över undervisningen och resulterar inte heller i någon rättvis bedömning.

Att många politiker trots detta väljer att satsa på betyg i lägre åldrar, kommer kanske att leda till att de kan värva fler väljare, i alla fall sådana som inte är insatta i betygsforskningens resultat, men det kommer inte att leda till bättre utbildning för våra unga. För att skapa en bättre utbildningsform krävs det att politikerna vågar prova på andra, nya alternativ istället för att bygga ut ett system som visat sig ineffektivt.

This entry was posted in Debatt and tagged , , , . Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.
Hoppa till verktygsfältet