Österlengymnasiet i Simrishamn

Det är nog inte lätt som immigrant att känna sig hemmastadd i det nya landet. Man byter livsstil, gemenskap och språk.  Hur går man vidare efter att ha lämnat sitt gamla liv bakom sig.

Jag har läst elfte kapitlet i romanen Flyga drake. Det är skrivet av Khaled Hosseini 2003. Avsnittet handlar om Baba och hans son Amir som flytt från Afghanistan till USA. Baba känner sig inte alls hemma i det nya landet och han försöker fortfarande, efter ett och ett halvt år, anpassa sig efter de nya vanorna. Detta har han väldigt svårt för, med tanke på att han levde ett rikt liv i Afghanistan med sin fru och sina vänner som känt varandra sen generationer tillbaka. Amir har lättare att finna sig i den nya tillvaron. Han är ju ung, så att anpassa till det nya samhället är inte en lika lång resa som Babas.

I texten berättar Amir att Baba ska gå in och köpa frukt i en butik. Baba betalar med en check och när expediten ber honom om legitimation blir han förbannad och känner sig påhoppad och tror att expediten tar honom för en tjuv. Det tyder ganska klart på att Baba inte vet hur man beter sig i den nya tillvaron, vilken inte är så konstigt med tanke på att i hans hemland använde de en kvist som kreditkort.

Jag tycker texten innehåller två olika sorters resor. Den ena resan är flytten från Afghanistan till USA p.g.a. Sovjetunionens invasion av landet 1979. Jag tror Amir och Baba hade ganska stora förhoppningar om hur Amerika skulle vara. Dock blev besvikelsen stor eftersom livet där var så annorlunda mot hur det var hemma.  Det är nog svårt som immigrant att känna sig som ett med folket, särskilt om man som Baba lämnar en så stor gemenskap bakom sig. Han går från en stor sammanhållning som han haft sedan han var liten, vilket tar lång tid att återskapa. Den andra resan är hur Amir och Baba bearbetar detta inom sig: hur de ska handskas med situationer som uppstår som de kanske inte är vana vid, hur de ska bemöta andra och framför allt hur andra bemöter dem med alla fördomar som finns.

”Baba älskade tanken på Amerika. Men att bo i Amerika gav honom magsår.” Så börjar ett kapitel som jag läst av romanen Flyga drake som är skriven av Khaled Hosseini och utgavs år 2003. Nu är den en av 2000-talets bästsäljare.

I utdraget får man läsa om Amir och hans pappa som han kallar Baba. Det krävs endast ett kort kapitel för mig som läsare att verkligen se vilka kulturkrockar man möter som immigrant.Det berättas om en dag i deras nya liv i Amerika. Baba och Amir fick fly från Afghanistan då Sovjetunionen invaderar landet.  Ett exempel på det är när Baba ska handla apelsiner hos samma handlare som han handlat hos i nästan två år men skillnaden är att Baba den här gången inte har kontanter och måste betala med check och då måste ägaren se hans legitimationen. Baba blir ledsen över att han känner sig misstrodd.

I romanen Flyga drake skildras både en yttre resa, den som Amir och Baba gör när de flyttar till USA, och en inre, den resa som det innebär att försöka anpassa sig till det nya livet i ett nytt land. När jag läser texten kan jag verkligen relatera till de olika händelser som beskrivs. Mina föräldrar flydde från Kosovo år 1991, då det var väldigt oroligt på Balkan. Några år senare utbröt kosovokriget som var ett av många krig på Balkan under 90-talet. Nere i Kosovo bor fortfarande nästan hela min släkt. När jag åker ner där för att hälsa på, möter jag kulturkrockar. Men till skillnad från Baba gillar jag dem, för jag tycker att människorna där är mer öppna och pålitliga. Där kommer vi in på exemplet igen, Amir berättar senare i utdraget att när han var barn och bodde i Afghanistan så hade de använt en kvist som kreditkort och varje gång de handlade hos en bagare och varje gång de handlade så skar bagaren ett hack i kvisten. I slutet av månaden betalade Baba efter hur många hack pinnen hade. Jag tolkar det som att det är just det Baba saknar. Han vill bli litad på, precis på samma sätt som han blev i Afghanistan. Men i västvärlden lever man på ett annat sätt och han känner sig kränkt.

Eftersom Baba levt i Afghanistan i mer än halva sitt liv så är det svårare för honom att klara av dessa skillnader mellan hans riktiga land och landet som han måste leva i. Eftersom Amir är yngre är det inte lätt för honom heller att anpassa sig efter den amerikanska livsstilen men det är betydligt lättare. När jag läser denna berättelse och så känns det som Baba är som mina föräldrar. Det är den inre resan som är den svåraste för mig att läsa och eftersom jag har föräldrar som kommer från samma bakgrund så blir det ännu mer verkligt. Baba saknar sin familj borta i Afghanistan, i Amerika är det bara Baba och Amir vilket kan bli tomt. Jag känner igen detta då jag ser att mina föräldrar saknar deras familjer i Kosovo. Därför har de ständig kontakt med våra släktingar genom Internet eller telefon. Min äldsta broder flytta hit när han var två, men jag har alltid känt att eftersom han föddes där borta och jag och mina andra två syskon föddes här har han ett starkare band med landet än vad vi har. Det är den inre resan jag kan relatera till mest då jag saknar min släkt men samtidigt vet jag inte hur det är att vara nära min släkt, det är en inre resa hos mig att inte veta hur det är. Jag till exempel har aldrig vetat hur det är att ha en farmor och farfar nära mig.

Tanken att någon dag flytta tillbaka till mitt riktiga hemland är skrämmande, Sverige är mitt Afghanistan. Kulturen här är den jag känner till mest, även fast jag älskar Kosovo skulle det bli för en stor förändring.